Jag har kommit på detta med begär. Just nu är jag är grymt sugen på mjukbröd, men jag har inge mjukbröd hemma. Jag tror då på att jag borde äta mjukbröd, för då vill kroppen faktiskt ha det. Fast skulle jag gå till ica och köpa mjukbröd skulle det kosta pengar och sedan skulle jag äta någon och sedan skulle resten mögla och då har pengarna gått åt spillo enligt mig. Jag är ganska seg på att äta bröd. Fast skulle jag inte köpa så blir ju jag ännu mera sugen, vilket till slut brukar resultera i att man köper och då brukar det inte bli att man äter bara en skiva utan flera och många.

Så här sitter jag och argumenterar med mig själv om mjukbröd. Borde jag gå och köpa eller inte?
Fast skulle jag gå efter allt jag är sugen på skulle jag ha väldigt mycket att äta just nu.

Kebab med bröd (brödet mest doppad i sås), pasta och köttfärssås (med tomatsås – fast allergisk), scones, ris med mango raya sås, chicken bits.

Som ni ser, listan kan göras lång.

Tror att kroppen vet bäst själv vad den behöver. Behöver den mat och du inte ätit så bestämmer den sig, så att den får all den energi som den behöver.

Morgonfilosofi när man inte riktigt vet vad man pratar om, det är då det är som bäst.

Monologen, dialogen med mig själv finns egentligen bara här för att stoppa ilskan och tänka på det som förargar mig.

Jag har funderat på det där fenomenet skönhet. Ett skört ämne, stark och manipulativt. Hur det är mellan ett par i ett förhållande, hur det presenteras och sägs.
Man kan ofta höra hur någon säger ”min flickvän är snyggast”.
När det sägs undrar jag om de tänker på de andra i rummet då eller för att glädja flickvännen. Eller när någon säger att de inte har varit attraherad utav någon annan, när de i själva verket varit på g med just en annan i det rummet.
Jag undrar om de bara säger det på automatik. Om de inte tänker på att det kan såra andra. Jag undrar om man tänker på hur man presenterar det eller ens om dem menar det.
Får man inte tycka att någon annan är vacker när man har någon som är mer än en vän?
Jag förstår faktiskt inte detta alls. Ni får gärna berätta hur det är för mig?

Om jag tycker någon ser bra ut, har snygga kläder eller så, säger jag det. Jag säger inte att den personen är snyggast, jag säger inte att den personen är mindre snygg. Jag vill glädja, uppmuntra. Jag vill uppmärksamma det som är bra. Egentligen tycker jag att det är ganska dåligt att vi just tänker på utseendet.

De flesta tänker väl att det spelar inte så stor roll hur andra ser ut bara alla tycker jag är snygg... citat av Mats

Berätta hur gör ni?

Det gör ont, ont i hjärtat, i kroppen, i benen och foten. Det är Herr Ågren som förstör, det är Herr Ågren som knackar på. Det är bakisfyllan som sitter i. Det är Anorexin som skriker i höga skyn om hur jävla bra det var att spy magsyra och att halsen blev så stel att blodet kom, hon ropar och hurrar på mig för att jag inte åt den där jävla frukosten eller lunchen. Hon hurrar att jag inte ätit en riktig måltid på länge, hon hurrar på mig. Herr Ågren smeker mig, mjukt men hans händer är så vassa att det lämna märken.
Som ni förstår gör det ganska ont inuti just nu. Det är inte en dans på röda rosor, eller jo rent ordligt är det de. Taggarna på rosen och det röda är blodet. Skulle gå att symbolisera det på just det viset. Men jag nöjer mig med att skriva ord på armen och låtsas att det är rakbladen. För jag vill inte göra flera ärr, jag vill inte ha märken överallt. Jag vill inte att folk ska tro att det jag är ute efter är uppmärksamhet.
Det gör bara ont, jag vill hellre ha fysisk smärta än psykisk.

Jag vet ärligt talat inte varför det gör så ont, varför magen är utochin och nästan spyr upp middagen. Jag vet inte varför det var så bra några dagar där och jag har ingen som helst aning varför det nu gör så ont.

Ibland önskar jag att jag inte var jag.

Det bästa är när någon kommer och bryter ens tankegångar med en knackning och tebjudning.

Även om jag drömmer om den tiden då jag vägde som minst, även om jag längtar tillbaka till den smalheten. Så tänker jag inte gå tillbaka, jag tänker inte låta anorexin få mig till att vara så dum i huvudet. Jag tänker inte bli sådär sjuk igen.

Nära döden.

Jag vill till friskheten, jag vill äta det JAG vill äta. Jag vill njuta av det jag vill njuta av. Jag vill umgås med vänner utan att höra röster som sägs berätta för mig vad dem egentligen tycker om mig. Jag vet att egentligen stämmer inte den rösten, den rösten är anorexin som förvränger sin röst för att jag ska tro på henne. Jag vill inte tillbaka men jag vill heller inte öka i vikt, jag vill heller inte äta, på riktigt.

Men vad väger mest?
Att äta och vara glad eller att svälta för att vara smal(?)
Nu ser det ut som att det är så enkelt att välja, men det finns positiva saker på båda sidor och negativa. Men jag vill hellre vara glad och orka vara med vänner, träffa killar och festa som en vanlig tonåring.

För vet ni vad. Jag har bara två månader kvar på min tonårstid och hela min tonårstid har jag varit sjuk. Varit sjuk i något så jäkla idiotiskt som anorexi, haft bulimiska tendenser och tränat sönder min kropp.

Att det sitter i så hårt.

Jag minns knappt hur det var med maten innan jag blev sjuk, jag minns de spår som leder till sjukdomen men jag minns inte mycket utav allt som har hänt egentligen. Mycket är bara en dimma, en grådisig dimma som är skadad.

Fast jag vill kämpa för livet, jag vill kämpa för att få just det jag har missat. Men kanske missade jag inte så mycket utav tonåren. Vissa säger att den är hemsk, vissa säger att den är underbar. Jag vet inte, visst den har varit hemsk för mig, men det kanske inte är på samma sätt.

Men jag vill kämpa för det kommande livet, för de nya dagarna, jag vill kunna leva som en vanlig människa. Egentligen kan man inte säga en vanlig människa, för det stämmer inte. Ingen är vanlig egentligen. Men jag vill leva utan att allt ska kretsa runt just maten. Nu vet jag att de första tiden när jag väl är friskförklarad så kommer det kretsa just precis kring maten. När det väl har gått sin stund kan jag börja leva med maten som att den kommer när jag känner mig hungrig. Om jag någonsin kommer känna hungern igen på riktigt.

Och jag vill inte att detta ska bara vara ett inlägg, en tanke, utan som ett kontrakt att jag ska kämpa. Men jag måste tillåta mig att må dåligt, men jag skall trotsa det måendet och kämpa vidare, även om jag mår dåligt skall jag försöka må bra.

Nu känner jag mig stark.

Dagen gick inte som planerat, sprang gråtandes från lektionen, eller den hade inte börjat, det var rast eller lunchrast. Hade ätit ja det hade jag men jag hade ont i hjärtat, kunde inte andas och kroppen kändes som om den hade 40 graders feber. Vilket var inbillning, jag vet.

Men nu känner jag mig stark.

Ska även ta en lite knäckebröd med messmör. Ja jag äter messmör, jag vill INTE höra något om hur dåligt det är. Jag ska inte bry mig!

Ska gå efter Sandras braiga anda. Göra lista som är bra för mig inte för anorexin!

Det knakar på min dörr och utanför står Herr Ågren, jag vill inte öppna dörren men jag vet att jag kommer göra det till slut när han har stått där tillräckligt länge, tills grannarna börjar undra. När de hör dunkandet tystnar dem, lyssnar lite extra men sedan glömmer dem bort det, dem hörde inget tillräckligt. De lever vidare med sina liv, trots att jag skriker, ropar på hjälp. Herr Ågren kommer ändå in till mig. Jag vet att jag inte kan stoppa honom, det är ju han som bestämmer. Han är kungen, presidenten, herren och jag, jag är en simpel bonde, en slav, en lort.
.    Herr Ågren hälsar ofta på hemma hos mig, han kommer oftare nu än förut för några år sedan, han kan allt om mig, han äger mig. Han doftar svett. Han doftar instängt, han är som en inneboende hos mig men han betalar ingen hyra, för han är starkare än mig. Fast jag ber honom att försvinna stannar han kvar.
Jag gillar inte Herr Ågren, han bestämmer för mycket, han styr och ställer och vinner alltid i våra slagsmål. Han tar på mig, kladdar, rör mig och vill komma in. Han våldtar mig, smeker mig med sina hatiska ord, han älskar att få min avsky att blossa upp.
.    Herr Ågren har aldrig tänkt på andra, han är en egoist, han hatar faktiskt oss alla, men vissa gillar han bättre och låter därför dem vara. Hans största nöje är att förstöra, han älskar att skrika alla hemska ord som någonsin har diktats.
.    Även om man låser dörren med minst tre lås kommer Herr Ågren in, han kan knepen, han kan ta sig tätt intill mig trots att jag inte vill, trots att jag springer och skriker efter hjälp. Han kan knepen. Herr Ågren kan sitt, han är duktig på det och jag är dålig på att få bort honom. Han våldtar mig, förgriper sig på mig och älskar med mig in nästa sekund närmare döden.

Jag hatar Herr Ågren.